2009-02-26

kids

När jag var liten minns jag att det enda jag ville var att bli stor. Jag var sisådär nio år och pendlade mellan att svara ja, nej eller kanske på en liten ihopskrynklad lapp från antingen Daniel eller David. En dag så lekte vi i en kompis koja, och då hade David just frågat chansen på mig säkert tiotusen gånger den dagen, och jag satt ju och väntade på att Daniel skulle komma. Jag hade paxat en plats för honom bredvid mig i kojan. ”Om inte Daniel kommer idag, får jag chansen på dig då?” Hade David sagt och jag svarade såklart ja. Kanske för att jag verkligen trodde att Daniel skulle komma, men samtidigt så var jag nästan alltid en ja-sägare när jag var liten. Sa ja till det mesta. Hur som helst så slutade det med att Daniel inte dök upp och jag och David satt och höll i handen. Dagen efter så skrev Daniel en lapp till mig, där det stod att han varit hos tandläkaren och dragit ut en tand, därför han inte hade dykt upp. Jag såg på hans mun att han fortfarande var svullen, tyckte synd om honom. Jag var ganska smart när jag var liten. Jag skickade en lapp tillbaka och sa JA. Så för en tid hade jag två killar, men det visste inte dom, såklart.

Inga kommentarer: