2008-07-31

Different looks.

Tänka sig.
Man har visst förändrats lite, när man titt
ar efter...

Den långa luggen...

Sen kom lockarna...


Rufset...(som jag alltid kommer ha förkärlek till)


Håret instoppat i halsduks-looken


En liten detalj, första steget till mörkare tider...


Plötsligt en höstdag beslutade jag mig för att bli mörk...


Blev alldeles mörkrädd ju, så det blev slingor...


En guldtoning...


Och tillbaka igen...


Den här bilden är nog mest JAG - det är så här jag känner mig - det är så här jag ÄR.

2008-07-09

På grund av ett moln.

Det glömda kommer att glömmas
det lämnade
, kommer bli lämnat
det berättade kommer berättas
det osagda kommer bli sagt.
Inte ens då kommer ni tro mig.


2008-07-06

En söndag i någons liv.

Vet du, att jag hade en gång en stad, mina egna gator. Någon gång…jag minns, men nu bara dammiga bilder. Motorvägen är tung och lång av drömmar. Den ligger där tyst och blöt och bilen suger i sig mil efter mil. Långsamma gråa drömmar. Öppnar ögonen. Himlen är röd. Träden är svarta. Måste köra fortare, komma ikapp solen.

Tusen berättelser utan slut , men varje leder till något - något utan namn, något som inte finns. Du vet redan att du inte vet…och att du aldrig kommer att kunna begripa. Varför skulle du? Varför skulle jag? Förlåt, förlåt, det man inte vet, vet man inte.

Dagen försvinner snabbt och jag vet att du måste gå, men jag undrar om du vet att jag hade en gång en stad, mina egna gator, mitt eget folk, mitt påhittade språk.Det förflutna passerar aldrig, det bara flyter – tränger in, medan vi rör oss. Jag märker det inte, men det känns, och ibland när jag vänder huvudet snabbt och kisar med blicken, då tror jag på riktigt att jag ser. En gång i min drömmande värld stannade klockan. Och för att nämna några saker som var jag:

Jag var stolt över mig själv och andra. Jag lyssnade på det som kändes inuti, började skriva och gjorde långa berättelser, även dom utan slut, åter igen varför slut? Böcker med abrupta slut är aldrig tillräckliga. Jag vände bladet och skapade kapitel efter kapitel. Jag svarade i telefon ofrivilligt – blundade när numren krupit in tillräckligt långt. Jag träffade aldrig riktig elaka människor för jag hann alltid ducka – förstår du grejen sa dom till mig och jag ville vrida tillbaka klockan igen.

Jag mådde bra i tystnaden, men blev för lättpåverkad och tystnade själv, lät det osynliga färga ner mig, upplevde det sarkastiska men förstod aldrig hela meningen, så jag började med korta ord istället. Jag simmade i min egna lilla värld och jag flirtade omedvetet, alltid i smyg, men charmen flöt fram med medvetna simtag, och utan att riktigt testa alla gränser så lyckades jag alltid kamma hem ett vackert öga att fullkomligt sjunka in i – känna dess puls – dess andetag. Jag var hemskt rastlös i vissa perioder och då sänkte jag musiken –blev beskviken då rastlösheten inte fanns i någon annan, och det vackra ögat var redan ersatt med ett annat och jag kunde inte längre se, vad jag ville se – vad jag visste fanns.

Jag var riktigt snygg blandat med en lätt touch av trötthet, alltid en liten punkt i blicken som sviktade mellan kärlek och sömn. Mina drömmar speglade min vardag - blev genast misstänksam, kan det vara så enkelt? Jag sökte lösningar, utan att egentligen tro på att de skulle finnas gömda någonstans, ändå blev jag inspirerad och tolkade drömmen som ett stort leende – men det som störde mig var att läpparna visade osäkerhet, det såg både du och jag, och vad gör man, jag var aldrig tillräckligt stark att sudda bort tanken.

Jag accepterade situationen. Jag skrattade åt min spontanitet – är någon som jag precis nu, kanske finns det rent av en youtubevideo med mitt ego berättat av någon annan. Kanske. Jag insåg ibland att jag blev lurad och litade på fel personer.Lärde mig att det är egentligen de som lär mig – inte tvärtom. Jag var deras söta kanin, som de klappade på när jag log och hade tid, sen förvandlades jag till en vild hare och blev i motsats mer försiktig. Jag hörde någon uttala ordet naiv med en speciell dialekt som gjorde att jag tog till mig ordet. Dina fiender är närmre än du tror sa rösten med ett hånflin flätat i bakgrunden, jag blev rädd.

Rädslan pulserade längs mina bara ben, och det var som att den stannade där, tog sig aldrig upp hela vägen, och nu tänker jag åter igen på mina gator, och mitt folk. Jag var svag för dem, knäna vikte sig och ibland kunde jag följa stjärnmönstren på himlen och prata med luften precis som att den vore min bästa vän. Jag pekade på konstiga saker, som ett litet barn. Jag frågade vad är det, varför är det så. Men mina muskler samarbetade inte som jag minns dem, när flickan bakom mig gick sakta, sakta sekunden innan bussen skulle gå, och jag sprang som en galen för att vänta till nästa buss skulle vara som ett slag rakt in i ömmaste punkten…

Jag ville säga mer än vad som sas, och utan att låta självupptagen och gjord i för många olika jag, så vill jag ändå påpeka att jag gick vilse där någonstans – där människorna började tala i gåtor...

- emma 08