vem hon är - börjar sakta avslöjas

En sådan där lång presentation skulle ju vara intressant, om inte för att testa mitt eget minne. Men det känns lite krystat att trycka fram en historia om sitt eget liv. Lättare att tala om andras - jag gömmer mig så bra - här mitt i. Egentligen så minns jag bara att någon dag växte man upp, man fick färger och plötsligt var man här. Ljusspeglingarna utanför påminner mig. På något sätt har jag känt såhär sedan jag först öppnade mina ögon och krockade med morgonljuset.

Skrivandet ligger som en bakgrund i allt jag gör. Men på senare tid märker jag orden dunsta - tränger igenom mig och lyckas komma ut i ingenstansland, men egentligen är det enkelt - jag måste alltid ha någon att skriva till - någon som svarar med viskande tankar - någon som väcker mig - skakar om mig i en värld av frågor - samtidigt som jag fullkomligt kan somna i dess trygghet. Att vara i samma moode i ett skrivande ögonblick, det finns ingenting i denna uppmålade värld som får mitt hjärta att pumpa så hårt - får mig att leva inifrån och ut. När hjärtat dunkar för fort, kommer lugnet.

Det var så vi träffades - han och jag. Vi hittade varandra, inne i en värld jag alltid velat leva i. I en värld jag trodde jag hade skapat - jag trodde jag var ensam i min längtan. Ville hitta balansen med att vara nöjd, att drömma om något enklare, vackrare och...
Visste att det fanns så mycket mer att känna, att det finns så mycket mer att ge. Jag följer sakta med blicken och bakgrunderna bleknar bort. Det enkla blir minnen. Vinden roterar mitt huvud till max och dom säger att framtiden har så mycket den vill ge. Det är som att somna och vakna upp någon annanstans. Jag mår nog som bäst när det känns som om man vore överallt, samtidigt.