Honeywood

Stressade blickar, förälskade människor och randiga tröjor. Livet kräver mer nu och jag söker kraft att få kraft att inte välja bort skönheten när vardagen måste prioriteras. Att kunna omvandla vad som helst till vackert. Det finns bara fina själar runt omkring en, så länge man vill att det ska vara så, man ser det man ser och känner det man vill känna.

När jag minns något som är värt, förskönas bilden tusenfalt. Jag glömmer bort min kalla näsa, mina torra läppar och blöta kinder. Vinden bråkar utanför och jag fastnar med blicken på ett par slitna jeans som också är ute och går. För en liten stund slocknar alla gatulampor och något annat tänds. Världens alla ögon mörkas bort, medan regnet tar en paus ser jag allt klarare. Jag fortsätter. Ibland är det bara så, att vi slutar följa andras instinkter, principer, och redan sagda meningar och istället börjar vi tänka.

Med den vackraste platsen i ögat, krashlandar jag bland rödvinsfärger och melodier. Upplever vindens charm, hur uppmålad den än verkar. För samtidigt som jorden snurrar så speglas silhuetter med förföriska viskningar. Inspirationskällan söker sig allt längre ner och blir svårare att hitta. Det jag glimtade för en stund sedan lämnades i glömska och mina händer simmar i mörkret efter svar, men havet smeker sig självt, när vinden överger och vi klarar oss utan solsken, om vi lever för annat. Vi lever i kylan, trots att vi avskyr den. Allt som vi fokuserar på just nu, är hur saker tolkas, allt som begränsar.

När jag minst anar, möter jag det inspirationen lett mig till. Soluppgång, framgång. Känner ändå att jag saknar de ord som aldrig sagts. Räknar dagar. Nedåt, framåt, uppåt, jag vet inte hur jag räknar, men ser fram emot det som kommer att hända, för något kommer att hända, vi kommer att...