Jag står utanför din dörr och ringer dig, du svarar och jag hör hur du säger något elakt med värme i rösten, är det såhär man gör när man är rädd? Rädd för mig själv, för vad som kommer att hända när du frågar om kyssar men jag står ju utanför din dörr, känner du inte att jag är här? Mina steg så osynliga, mina andetag tysta du märker inte spåren i grusgången, jag märker inte. Kanske kommer du att öppna dörren, du kanske är barfota, morgontrött och har skäggstubb då vet du att jag vill ha dig som mest.
Nu står jag utanför din dörr igen, det finns dagar som inte finns då jag står här men jag står här nu och jag finns, jag vill känna hur du känns vill att du ska känna det som känns. Jag sätter mig på knä jag väntar på att någon ska rycka tag i min fläta och säga att jag drömmer, jag ställer mig upp igen vet inte om jag finns men jag ser en dörr och kanske säger du älskling välkommen in och jag skulle gå in och placera mig där det lyser som mest. Jag tänker att det är lugnt, det är natt och jag är trygg jag tänker att jag ville mer då för längesen, jag ville ha allt det jag egentligen redan hade, nu hör jag dina steg där inne och jag tror du är på väg ut - kanske till och med in - i mig det är snart dags det vet du som jag. Du står där i ditt tomrum och kallar det för tillflyktsplats.
Jag vill vakna bredvid din doft och andas in dina tankar, inte säga godnatt, aldrig sätta punkt. Egentligen vill jag känna det svettiga personliga, kan du ge mig det om jag ber? Du är delen i mig som alltid hittar hem, du är hundra mil bort eller så är jag hundra mil bort? Någonstans är vi och det har vi vetat hela tiden att någonstans är här. Vi skulle kunna låtsas att jag är en svängig soul låt i ett somrigt Italien men det skulle aldrig någon annan ana. Jag lägger mina sista hundralappar i ett vinglas och ser dem smälta bort. Sedan ler jag och hoppas att du öppnar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar