Du och dina minnen

Motorvägen är tung. Den ligger där tyst och blöt och bilen suger i sig mil efter mil. Det klibbar. Jag blir trött och drömmer långsamma drömmar. Öppnar ögonen. Himlen är röd. Träden svarta. Det är vinter. Måste köra fortare, komma ikapp solen. Vi behöver bränna oss. Markera gränserna.

Jag ligger på stranden och stirrar rakt in i solen. Hur länge ska den brinna egentligen? Ingen energi är evig. En vacker dag slocknar den. Hur många timmar har jag på mig då? Plötsligt står en man framför mig, skymmer solen. Hans blöta svarta hår droppar mig rakt i ansiktet. Jag blundar för solen – för situationen. Jag ligger där i timmar, tills mannen försvinner. När jag reser mig upp är det natt och stjärnklart...