Himlen var blå när det hände

Poesin tycks numer bara dyka upp när man är som tröttast,
som ett virrvarr ord som aldrig får plats på dagen när man
orienterar sig fram bland röda löv och sköna biostunder.
Varje människa är sin egen värld, och om min historia
är glömd imorgon, så vet du att det ändå bara var ord
Och vem har egentligen tid för ord?