2008-05-08

Farewell.

Nu sitter jag med laptopen i knät, i flickrummet med nya tapeter. Tittar mig omkring men känner fortfarande samma sak. Jag är hemma. Och hemmet ler mot mig. Genomskinliga illusioner möter mig igen. Våren smyger med fart, känner hur den gör mönster inuti huden, hur mina rörelser gör saker, den aldrig annars gjort. Tiden existerar, fast på mina villkor. Plötsligt så är jag under havsnivån och skrapar emot något jag aldrig känt, och just där stannar jag till. Jag är drömsk. Jag drömmer till och med - att jag drömmer. Så ursäkta mig hallååå, men jag sitter på något, det gör inte ont, det skaver liksom inte, det är inte vasst, men ändå så gör ni det svårt för mig att veta. Varför vill ni hela tiden ha något som skaver? Ert sökande efter det som egentligen känns, gör mig yr. Jag öppnar era ögon, utan att se in. Solljuset glittrar på vattenytan, jag har en rak väg framför mig - med höga väggar runt om - framåt. Nu hänger jag ut stämningen - bestämt - erkänner för mig själv - framför er. Jag vägrar skynda - du vägrar stanna och ni får mig att minnas, minnas mina resultat. Om allt är avstånd är enda lösningen att ta sig närmare eller vänta på att distansen på egen hand krymper ihop. Har du sol på din balkong?

Inga kommentarer: