hej

http://www.honeywood.blogg.se

somewhere new

yes,
jag flyttar sakta men säkert hit nu - smygandes - nästan osynligt
LÄNK: http://styleofeternity.devote.se

passion

Vi klär av oss. Du mig, jag dig, du dig, jag mig. Vi kisar när ljuset träffar. Den kylda och friska luften andas in. Mitt hår stryker mot den vita klänningen. Jag lutar mig mot staketet utanför, har redan mött din blick. Håller mig fast, för att inte falla. Känner hur hjärtslagen perforerar, och de dunkla ögonen blinkar lätt. Jag vänder blicken mot morgonmolnen, sedan mjuklandar jag i dina ögon igen. De är bruna, fängslande, jag skakar. Klänningstyget stramar åt och jag känner hur du låser din blick. Du letar efter mitt rätta ansiktsuttryck, sedan rör du läpparna och jag tror att du säger något, men jag hör dig inte.

Snön smälter. Våra kläder ligger som utspridda öar på golvet. Här får vi röra oss fritt, klösa sönder, riva upp, bara för att det går. Allting växer ut på nytt, upprepar sig självt, bubblar upp igen. Vi trycks emot de plommonlila väggarna och känner hur pulsslagen ökar. Huden skiftar i olika mönster. I skugga och gassande sol jagar vi fram över ängarna. Nu ligger vi där, tysta, osynliga, och rör inte en muskel. Endast våra blickar möts.

Vi lever

Mitt i sagan.
Kärlekshunger
Över den eldiga himlen flyger fria svalor

Clowner i träden
Kämpar mot vindslagen
Molnen bestämmer,
slutet på den här världen

Cirklar i himlen,
formar ansikten som liknar oss.
Vi speglar oss

Och vi dör...

snow, again?

Att vakna av fågelkvitter, sedan öppnar man ögonen och allt är vitt?

The guitar

Se filmen vetja.
Saffron Burrows är för övrigt grymt snygg.

secrets

hey Em

I´ll learn to ignore.

Skulle kunna skriva om en hel värld. Sen kommer ärligheten - och jag blir rädd. Rädd för uppmärksamheten - rädd för mitt smygande. Medan söker jag efter spår som någon lovade att lämna efter sig. Letar efter platsen jag känt men inte sett. Det kreativa – hemliga – ärliga. Öppenheten. Jag ligger här, med fötterna dansandes mot taket och håret flängande. Rufsig. Ivrig och trött på samma gång. Dans – sömn – liv – och blickar. Och sedan har vi uppmärksamheten. Alla är vi där och slåss, the big famous war. Smekningar – rörelser –varma ögon som tog bort mina ljusa sommarlockar som slingrade sig ner på ryggen på den bara klänningen – elektricitet – stötar. Minns hur något var – hur det känns idag, fast på ett annat sätt. Vi lever i verkligheten – och drömmarna växer bredvid – som hemligheter. Inget har ändrats - men allt är annorlunda. Jag är – men leker något annat – kryper in i rollen – trivs. I try to be carefree - they don't let me. I try to be relaxed - they tense me. Förtvivlan bortom horisonten - långt kvar till solen - min hand i din.

creamy

lovi´n

waking up with that familiar feeling

Vaknade till morgonmusik. Sådan som gör att man fortsätter att fara runt på de mjuka molnen en liten stund till. Somewhere in the sky - we fly - we touch - we feel. Sekundbilder av ansikten, känslor man bara känner på sommaren - då allt är ljust. Hade hoppats på vackert väder idag. Saknar fotostunderna, att få fånga allt man ser - göra det till sitt eget. Blev lite fotande ändå, på mig själv(!) Tänker låta morgonmusiken få spela hela dagen...tills natt blir dag igen - la la...

the sky is not blue

you know what I mean

vanilla

killi´n time

Jag är på väg någonstans. Jag vet inte vart ännu, men jag tog tåget, sådär som vi sa att vi skulle göra någon gång. Ibland så känns det som att det jag gör nu, det bara händer som ett glidmoment. Jag gör något jag tycker om, men på ett sätt så känns många dagar bara som dagar, inte alls så fulla med liv, som jag vill att liv ska innehålla. Men jag vet att de är viktiga för att få våra rörelser att bli precis så som vi önskar. Om jag bara hade haft tiden...

shades

a feeli´n

vem hon är - börjar sakta avslöjas

En sådan där lång presentation skulle ju vara intressant, om inte för att testa mitt eget minne. Men det känns lite krystat att trycka fram en historia om sitt eget liv. Lättare att tala om andras - jag gömmer mig så bra - här mitt i. Egentligen så minns jag bara att någon dag växte man upp, man fick färger och plötsligt var man här. Ljusspeglingarna utanför påminner mig. På något sätt har jag känt såhär sedan jag först öppnade mina ögon och krockade med morgonljuset.

Skrivandet ligger som en bakgrund i allt jag gör. Men på senare tid märker jag orden dunsta - tränger igenom mig och lyckas komma ut i ingenstansland, men egentligen är det enkelt - jag måste alltid ha någon att skriva till - någon som svarar med viskande tankar - någon som väcker mig - skakar om mig i en värld av frågor - samtidigt som jag fullkomligt kan somna i dess trygghet. Att vara i samma moode i ett skrivande ögonblick, det finns ingenting i denna uppmålade värld som får mitt hjärta att pumpa så hårt - får mig att leva inifrån och ut. När hjärtat dunkar för fort, kommer lugnet.

Det var så vi träffades - han och jag. Vi hittade varandra, inne i en värld jag alltid velat leva i. I en värld jag trodde jag hade skapat - jag trodde jag var ensam i min längtan. Ville hitta balansen med att vara nöjd, att drömma om något enklare, vackrare och...
Visste att det fanns så mycket mer att känna, att det finns så mycket mer att ge. Jag följer sakta med blicken och bakgrunderna bleknar bort. Det enkla blir minnen. Vinden roterar mitt huvud till max och dom säger att framtiden har så mycket den vill ge. Det är som att somna och vakna upp någon annanstans. Jag mår nog som bäst när det känns som om man vore överallt, samtidigt.

fyra sötsaker.

Forever 21

I see you from a different view

shoppingfördbud leder till...

- att man shoppar

Kanske drömde hon gårdagen.

Spy bar

feeli´n blue

Feeli´n abstract

Det var ansiktslöst från början. Utsiktslöst. Organiserat kaos. Sikten var din att stjäla och havet kändes flyktigt, snabbt, precis så som det ska vara. Himlen kändes nära och du fångade solens strålar på rätt ställen. Tiden innan oss bor i en egen känsla. Du frågade mig vem jag var, innan du träffade mig. Jag bad dig att utmana mig. Att känna ingenting alls, förutom mig i dig. Jag blev påmind ännu en gång. Din tunga ritade cirklar över mina ömma nyckelben, jag kände något, men inte dig. Omedvetet letade du vägar där horisonten brann som mest. Du sken när vackra skepnader blev synliga. Du ville ställa allt till rätta. På dina sätt skaka om verkligheten. Du försökte hitta frågorna bakom svaren, och sa att man måste låta sig bli uppslukad - totalt. Jag tyckte mig känna hur gränserna vidgades. Himlen blånade till sitt förunderliga djup. Under en sådan himmel hade jag velat möta din blick, och låtit stjärnorna avundas oss på marken...

kids

När jag var liten minns jag att det enda jag ville var att bli stor. Jag var sisådär nio år och pendlade mellan att svara ja, nej eller kanske på en liten ihopskrynklad lapp från antingen Daniel eller David. En dag så lekte vi i en kompis koja, och då hade David just frågat chansen på mig säkert tiotusen gånger den dagen, och jag satt ju och väntade på att Daniel skulle komma. Jag hade paxat en plats för honom bredvid mig i kojan. ”Om inte Daniel kommer idag, får jag chansen på dig då?” Hade David sagt och jag svarade såklart ja. Kanske för att jag verkligen trodde att Daniel skulle komma, men samtidigt så var jag nästan alltid en ja-sägare när jag var liten. Sa ja till det mesta. Hur som helst så slutade det med att Daniel inte dök upp och jag och David satt och höll i handen. Dagen efter så skrev Daniel en lapp till mig, där det stod att han varit hos tandläkaren och dragit ut en tand, därför han inte hade dykt upp. Jag såg på hans mun att han fortfarande var svullen, tyckte synd om honom. Jag var ganska smart när jag var liten. Jag skickade en lapp tillbaka och sa JA. Så för en tid hade jag två killar, men det visste inte dom, såklart.

I en dröm så finns du fortfarande - men jag kan inte beskriva ditt ansikte.

online