a letter

Jag går i parallella världar, bär med mig varje plats jag någonsin besökt, som rört mig. Simmar rakt ut i haven, med personer som väljer mig, och det vet jag att du förstår. Jag lämnade en sida tom i min dagbok för det här, för stunden då du skulle komma tillbaka.

Tiden för mig har aldrig varit något skrämmande. Jag har alltid levt som en drömmare i den mån att mina gränser hela tiden varit synliga, både för andra och mig själv. Genom att skylla på sekundslagen när sanningarna började ta slut har nöden fått sina ursäkter. Jag låter ansikten få lämna sina smekanden, och efterlämnade spår. Allt de behöver göra är att lämna någonting som ger. Vi lever omringade av självförnekelser, rädslor, och överallt letar jag efter ögon med tillförsikt och drömmande verklighetsuppfattningar. Det finns så många frågor, men jag låter trots allt detta vara som det är, för om svaren inte finns, är enda lösningen att inte fråga alls. Medan ingenting på denna uppmålade jord, är så talande, som det som aldrig blir sagt. Jag andas tröstlöst genom tiden, fångar den när andra slösar, och när jag stannar upp och reflekterar, önskar jag mig styrkan tillbaka, att få upp ögonen och landa i rätt länder. Jag längtar tillbaka till kusten, till Portugals vita stränder. Där finns inga opålitliga fåglar, som här. Du minns väl min rädsla för fåglar? Hur dom alltid fanns omkring oss, där vi var. Kalendervardagen flyter ihop med morgondrömmarna. Det är som om allt flyter ihop när man slutar att ställa väckarklockan. Jag tänker på alla saker man påbörjar, men glömmer att avsluta, saker man smakar, som väljs bort, saker som längtas, som precis gått förlorade. Alla filmer som slutar olyckliga. Det finns ju lycka i historian och kärleken tätt bredvid, så varför är det alltid slutet som avgör? Kan tankarna sluta flyga när man vill landa? Kan flygandet landa säkert och kan säkerheten göra så att världen flyger mer, tillsammans med mig?